..kanske flera år lång, utan att jag märkt det..

hittar ingen annan rimlig förklaring, å förklaringar måste ju ALLTID hittas,  men inget som förklarar  varför jag under sista veckan flera gånger hajat till över mina egna tankar.

Som att jag kommit på nåt livsavgörande insiktsfullt, på gränsen till gudomligt..å en stund senare insett att det är självklara saker, som jag vetat sen jag va barn, som på nåt vis ploppat upp i skallen..å slagit mig av stolen medsitt budskap.

Kännts såååå stort, men bara varit nåt gammalt självklart.

Är jag demebnt=? Börjar jag tappa förmågan att reflektera å tänka?

Låter antagligen svamligt, men ett exempel då.. 

Jag har länge, alltså SKITLÄNGE funderat på att byta livsstil, av två tusen anledningar, å på nåt sätt väntat på rätta tillfället.

Så slår det mig, att shit vilket självbedrägeri..ja, så är jag imponerad i fem minuter, för att jag kommit på mig själv med självbedrägeri..impad på gränsen till mallig alltså. 

Allt medan jag står i duschen..ett förövrigt ganska udda ställe att drabbas av små gudomliga träffar av insiktsblixtar..men ändå..

Å så två minuter senare drabbas jag av ännu en, nämnligen att jag hade fel nyss, för att den rätta stunden är inte bara ett "påhitt", eftersom den rätta stunden är precis just där å då.

WOW

Å sen gick det så klart över, å det där skiten med "rätt stund" får väl va lite som det vill med...

Men det som behövdes va en veckas "fullt upptagen med annat för att ta i tu med förändringar" och en plötslig käftsmäll, en akut blodförgiftning, å en vansinnig sjukskötare som minst sagt ilsket förklarar för mig att "jag ser till att du blir omhändertagen med hjälp av LPT-FÖR DU FATTAR TYDLIGEN INTE ATT DU KAN VARA EN TIMME IFRÅN ATT DÖ; OCH INTE BARA KAN; UTAN ÄR DET, MED STOR SANNOLIKHET"

Å Vira sa GULP.

Vira skämdes

Vira blev rädd

Å första steget mot förändring blev plötsligt inte en fråga om rätt ögonblick, det tog sig helt enkelt av sig självt, utan att ens behöva välja eller få mirakulösa insikter eller nåt.

TACK

Men om jag skulle sluta svamla då, å komma till saken..det jag ville skriva av mig..för att minnas om hjärnan tar ny semester typ..

Jo det är faktiskt ännu en sån där insikt, som jag vetat , men tydligen glömt.

Jag har letat å försökt hitta tillbaks till tacksamhetskänslan

ett tag va jag helt blind, å svor tjurigt om att den va helt borta, ingen tacksamhet alls, nix, fan å helvete, å så letade jag

putsade glasögonen, å så varje gång jag fick nåt, oavsett vad, eler när hjag såg mig om lite, så hade jag ju faktiskt massa tacksamhet.

Men sista veckan, har jag faktiskt fått den så präktigt å överflödigt paketerad att jag nästan tappat andan..eller iallafall blivit helt stum

Och varje gång, hör å häpna, när jag skjälv av nån skum anledning glömt bort mig, och gjort något för nån annan, helt utan att ens reflektera över att jag faktiskt gjort något för andra.

Inget "nu ska jag va snäll" eller träna nån slags "marsipanjesusroll"

Å den tacksamheten är omöjlig att inte baxna av.

Stor, varm..å galet helande

Förr brukade karma kasta positiva konsekvenser på mig när jag gjorde bra saker, alltså verkligen bra-för mig själv.

Nu tror jag nästan att Karma tröttnat på att vänta, så jag får dem i förskott...som för att fatta att jag fortfarande är kvar i nåt slags idiot-töcken , och gör jag inget åt det, så kommer det aldrig bli gjort.

Å det jag lärt mig under sista veckan, är att jag kan hantera en psykotisk närstående som lägger 24 timmar per dygn på att närmast terrorisera sönder mig, så att både barn å grannar fått nog.

Jag klarar att få hemmet upp o nervänt tre dagar i rad utav proffs-sökare på jakt efter olagligheter som inte finns att hitta( säger en del om hur man då alltså noggrannt vänt upp o ner på ALLT..

Å när jag står där å reflekterar över alla sjuka händelser, så får jag beskedet att en före detta kärlek gått bort, en som fortfarande va viktig, en vä, ..en vän som försökt övertala mig att komma å hälsa på, för att ahn varit orolig för mig..å då bor han bode, tio mil bort, å borde knappast kunna va orolig eftersom han bara känt till en bråkdel av vad som händer i mitt liv.

Å jag lovade att "nästa vecka kanske" å det gjorde jag om o om igen ...nästa vecka kan inte han längre, tyvärr, kört.

Bra jobbat Vira, jag va faktiskt ganska ofta tacksam för att han fanns, en av de där som jag kunde se å känna allddeles uppenbart, å va väldans nöjd över..då..nu är jag mer ängslig för att jag missar fler...å för att han va ensam å rädd när han dog. fast än han va snygg, smart rolig å hade vänner.

Jag klarar att resa mig upp, prata, och föra ett resonemang på hyfsnivå, med feber som är så hög att jag hallucinerar och får kramper.

Jag klarar mycket som borde va tufft, om det kom portionsförpackat till o med..men jag klarar inte ens tanken..

På att den dan jag dör, kanske jag gör det, när ingen finns nära, att jag kanske dör alldeles ensam..och dessutom är så klar i bollen att jag vet om det.

Jag är inte rädd, jag är inte tuff heller, men det finns inte mycket som skrämmer mig..jag vet fan inte en end sak annars..hmmm..å blir jag rädd , av tex ofrivilligt skräckfilmstittande, så blir jag snarare arg istället, blir arg istället för rädd..en egenhet siom är både bra å dålig, men som jag haft så länge jag minns..

Men jag ÄR rädd, och jag ÄR tacksam..och båda känslorna är så stora, och så makalöst sköna..vackra på nåt sätt, att jag vet-med säkerhet, att jag behöver ge livet en chans till..det kan fakrtiskt vara så, att vi bara får ETT liv..

Å när hjärnan inte är långledig, brukar jag faktiskt känna mig så pass begåvad, så att "inte ge livet en möjlig chans" skulle innebära att jag på riktigt lurat mig själv..smart , klyftig, stark , intelligent..allt vore ren "hitta på"

Å en sak till.

Den där grejen jag gjorde när första tacksamhetskänslan vällde in..lärde mig faktiskt att allt egentligen är löljligt enkelt.

Jag hade en sak i min ägo,,värdefull, skulle lätt gått att få många tusenlappar för, å jag behöver dem verkligen..minst sagt.

Men vad gör jag?

Jo, jag får för mig, att jag måste ge bort den, till en person jag inte har minsta relation till, eller önskan om att ställa mig in hos, inte på nåt vis.

Har träffat personen max fem hgånger på 20 år, å inte varit särskilt positivt inställd heller

men jag letar nummer, messar, bestämmer träff.

Han kommer, å jag säger bara att jag faktiskt inte vet varför, men jag tror jag har nåt som borde va hans.

Halar upp saken ur väskan, räcker över den...tystnad,,jag får en kram..mer tystnad, å sen går han.

Odramatiskt,

en minut senare sitter jag med rysningar i gassande värmme, med tårar i ögonen, å vet inget mer än att jag gjort något som varit rätt, kanske mer rätt än något annat väl planerat genomtönkt , på flera år.

Inte för att någon sagt nåt,,,å jag gav i princip en ytligt bekant en halv förmögenhet..men jag va så jävla lycklig , så varm , å så fylld av barnslig obekymrad enkel glädje, att jag va tyst....länge...

Å jag kan inte slå mig för bröstet över det, tycka att jag ska ha nåt i gengäld framöver..hela saken är så komplicerad, men enkelt uttryckt skulle det skada nära relationer o viktiga vänskapsband , om jag berttade, jag gavalltså bort nåt jag fått i gåva av en väldigt kär vän.

utan anledning, men absolut helt rätt

jag  tror Gud är lite less på mitt tjat, jag är trött på mitt tjat..

men jag har nån slags spirande känsla av glädje å hopp...oförklarklig o till synes helt omöjlig att fatta med tanke på situationen kring mig, men den finns där ...å den är precis lika rätt..för att det är enkelt å bara självklart.

insikt

vetskap

en gudagåva tillomed..om gud finns;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag söker styrka inte för att bli starkare än min syster utan för att kunna kämpa mot min största fiende- Mig själv.... ...

..om mig själv..   Hopplöst!  Rent destruktivt vansinne.....   sabbar allt, sånt jag hade...sånt jag har...å sånt jag lite smått börjat önska mig.... Men jag är FUCKED UP, med stora bokstäver..långt värre än jag ens trodde va möjligt.. ...

"Wearing The Inside Out" From morning to night I stayed out of sightDidn't recognize I'd becomeNo more than alive I'd barely surviveIn a word...overrunWon't hear a soundFrom my mouthI've spent too longOn the inside outMy skin is cold To the human t...

..bara för att visa att jag kunde skriva smörja på ett sätt som va bättre än hans "patetiska egofixerade skitblogg", ja, då bör han absolut kunna få ett eget inlägg, kan man tycka.. <så -Jag kommer aldrig glömma ditt sätt att kalla mig...

...upp o ner, ut å in..tänka, gnissla tänder, deppa, tjuta skratta..å kanske tillslut bara få nog.   Ingen ahaupplevelse, ingen smashing jätteinsikt ...utan bara ett enkelt konstaterande, att det inte är nån större mening att fundera på hur det v...