...med kommentarsrutan på förra inlägget , av nån anledning, så jag svarar väl så här istället...

Johnny...tack!

FÖr att du ser det du ser...å för att du skippar "glädjeflicka"-uttrycket, för en gångs skull...;)

På något vis, tycks jag alltid hitta dem igen, fattar inte varför, men tacksam för det är jag:)

Lotta, tusen tusen tack för den förra du skrev, den som va oss emellan, jag levde på den länge...ja, faktiskt fortfarande...

Grym vet jag inte, men jag är "jag" i ett sammanhang där det tydligen blir rätt..

Och Peter...jag VET...å jag va på väg, men jag har något vackert och värdefullt att ta hand om i en annan landsända...något STORT, tom större än gigantiskt*L*

Vet att jag inte behöver fråga, om glazzen alltid finns kvar..så .nästa år, eller nästa igen..Tack för att du finns, du vackra värdefulla!!!

Och stora varma kramar till er alla!!!

Love E

..va det idag.

Så jag och en kollega packade bussen full m kids o drog ner till byn.

Allt frid o fröjd..vackert väder o massa doftande stånd..

Å när jag går där , med en unge runt varje arm så är det en knalle som ropar dit mig,-kom..bara du.

Så jag lämnar ungarna å går dit, och undrar så klart vad han vill.

Han säljer putsmedel till glasögon..-ser jag på något vis ut att ha glasögon då?

-nä...

-ser jag ut att behöva det?

-nä...är det dina ungar?

Å så vidare.. , å så kommer han inte fram till ett enda dugg, mer än att han sätter sin fot mot min, och frågar om han  verkar så skum?

Å nä, jag har definitivt sett värre,svarar jag, å  så går jag mot kidsen igen, medan han ropar nåt om att jag ska komma tillbaks senare..

Lillungen blir helimpad, å hojtar om att jag som är "fanimiggammaljanästanjävlaförtibliruppraggadmenin
tehon"

Å så undrar hon varför jag inte blir smickrad, å jag säger som det är, att jag vill inte bli sedd på det sättet han såg mig.

Hon fattar inget, helt uppenbart, men den lite äldre gör, å förklar att det där va nån som säkert suttit i fängelse i många år..

Lillungen ser ut som ett frågetecken, den stora tittar på mig med en äkta värme, som jag inte sett på de månader jag har haft förmånen att känna henne..

Det va som en stor fet box i magen, så jag bestämmer mig för att kanske ge lite av mig själv, när hon så tydligt ändå har förstått, å säger att jag blir lite ledsen, för att saker jag tror jag tvättat bort ibland ändå lyser så tydligt igenom, och får till svar att "jag älskar dig ändå, och just därför"

För den som hänger med i inlägget, är det säkert lätt att förstå, hur mycket man vill krama en unge med en sån insikt och inställning just då...?

För på mitt jobb berättar jag ALDRIG något om min bakgrund för barnen, men tillfällen som såna här, övetygar mig än en gång att jag ändå förmedlar något, som går in hos dem som behöver just det...

Jag är , uppenbarligen fortfarande märkt av gamla synder, men sååååå jävligt lyckligt lottad, som hamnat någonstans där jag hjälper någon genom att vara just den jag är, med märken och allt..

"Kärlek" har många ansikten tror jag...

Att lämna något av det finaste man vet, för att andas, och  låta andas...det är kärlek.

Att släppa taget  och tvinga sig själv att öppna alla sinnen..är också kärlek..till sig själv, den första o den största kanske?

Och att ha en hel knippe kiddosar, på väg in i livet, och bara vara sig själv, med fel och brister, låta dem synas oförställt, är det definitivt, och hoppsan galloppsan, DEN kärleken kommer tillbaks på ett sätt jag aldrig vågat hoppas på...

Livs levande igen, lite naggad i kanten, med ett halsband på mig med texten "HOPP" (attans snyggt för den delen:)) ska jag nu möta upp min egen lilltrollis, å äta middag hos vänner...

Jag är, med risk att va tjatig, riktigt lyckligt lottad.

På såna där hokuspokusmöten jag brukade gå på en gång i tiden, börjar man alltid, med tystnad, för att ge en tanke till dem där ute som fortfarande är vilsna...å inte utan anledning, så gör jag det nu, tummandes på berlocken med "HOPP"

Det är en helt annan historia , med just nu, den som tar största platsen i mitt tänk, och tack vare den där tilltuffsade glasputsförsäljaren, fick jag på lustigaste vis, just det bränsle jag behöver, för att hålla hoppet kvar..

Love U

...för bloggen, men ändå-HERREJÖSSES va tacksam jag är, för att jag har vänner som gör mig lite klarsynt igen!

Carina-du är min ängel, för att du känner mig så väl, och för att du håller kvar mig de stunder där jag tappar bort mig själv!

Respect sister!:))

Love U, av helaste hjärtat!

...för att den får mig att minnas bra stunder... :))

...får tårar i ögonen varje gång jag hör den ....lite smörig, lite vacker...

 ... att om man kan stanna upp, och förundras över hur häftig tallen utanför sovrumsfönstret är när den svajjar, eller hur gott duschtvålen luktar, eller drabbas av plötsliga lyckofnatt över hur  överhärliga jobbungar man har, då är man nog på god väg ...

God väg, som i "inte bruten"..eller "livs levande"...inte allt för långt ifrån tacksamhetskänslan igen...eller?

I think so, för att svänga mig med ytländska då..

Fan, fastnar vid datorn igen, nyduschad och på G, ,men ändå, fastnat lite.

Inser att jag borde känna stor sorg och bedrövelse, men på något underligt vis lyfts ur det, som genom nåt märkligt..ja, inte mirakel, men fan inte långt därifrån...

Har nyligen förlorat en vän, som minst sagt hastigt rycktes bort...alldeles för tidigt,  mitt  eget privatliv, som alltså ska få förbli privat, men minst sagt gungar, en pappa på väg ut i frihet, som nyss fått sitt nya bo precis i närheten-å kiddon planerar att bo där...

Kanske fungerar jag bäst i totalt kaos, där jag slipper tänka, eller så är det helt enkelt så att styrka är på väg tillbaks...?

Jag börjar nog, faktiskt, på riktigt våga hoppas på det..

Nu är det hursomhelst fredag, barnledig helg..å dags att slita sig från tangentbordet...

Love E

...till jobbet igen.

Skönt!

Eller jobbet förrsten, vi har suttit i p-möte hela dagen..som alltid blir jag aningens för dampig efter ett par timmar...litet rum, kvavt, många människor, och fönstrena måste va stängda för sekretessen...Vira i full panik med andra ord...

Men det känns skönt att återgå i gängorna, är verkligen så ruskigt lyckligt lottad, som får jobba där jag jobbar, med det jag alltid velat.

Konstigt det där, ibland när livet känns ganska urlakat och inehållslöst, så drabbas jag av en tacksamhetskänsla...för allt jag faktiskt har...antar att det är sidekick-änglarna igen?

De där som kom tillbaks som ett brev på posten efter en helg med min Annika...

Min egna Dalai Lama...eller nåt, kvinnan som alltid lyckas få mig tillbaks till "mig själv"

Hur som helst...

Så jag får väl helt enkelt tå ut en dag varannan vecka, med att sitta still och lyssna :))

Just i skrivande stund sitter jag inlindad i gammal handduk, och färg i skallen.

Min granne, tillika fd frisör, har nyss satt färg i skallen på mig, iallafall delvis, för att måla över det röda. Tackitack bästa grannfru!!!  

10 min kvar innan ursköljning, sen bär det iväg hem till kompis på liten tjejgrej, reunion sen universitetstiden, i miniformat, med middag...gottigott!

kram kram

...är verkligen inte det roligaste man kan företa sig.

Tänkte faktiskt åka till jobbet i morse, men insåg att det verkar halvkorkat att bli hemskickad pga snörvel o host, ena dagen, å komma tillbaks med samma snörvel o host, dagen efter

Men att vara aningen fööör pigg är ingen direkt hit.

Har roat mig med att ringa runt halva telefonboken nu...tjata hål i huvudet på nära o kära typ;)

Får väl tålmodigt vänta på att Carina kommer hem...vi ska måla över hjärnblödningen i skallen på mig.

Va hos frissan för en tid sen, och gjorde mörkröda slingor i skallen, å färgen i sig är det inget fel på, men de sitter så koko så det faktiskt ser ut som att jag fått ett hårt slag i skallen,,,med något extra vasst.

Nåja, nu har jag försökt vänja mig tillräckligt länge, så nu ska de väck.

Blah...ähh...jag återgår till soffan med kudde o täcke en stund till då..

Love E