_p"><

...några viktiga ord..och jag lever igen!

I en bubbla, i en värld jag för bara ett dygn sedan va beredd att ge upp, men jag lever, jag överlever...och jag kommer aaaaaaldrig släppa hoppet eller viljan...

Det blir bra, det måste bli bra...det finns inga andra alternativ.

Jag tror inte att det finns en möjlighet på jorden, att känna det jag känner, om det inte är verkligt och sant, å..ja, sånt som är verkligt och sant, håller man kvar vid..

Tilltuffsad så in i helvete, nere i kolmörkret visade sig den där lilla strimman ljus till slut...å den räcker en bra bit på väg..

Duschen nästa då...love E

..nu, att faktiskt välja själv, och resa mig upp.

Säger inte att allt är tiptop, men jag har iallafall en tanke, om att gå vidare.

En vecka i chock och vaccum, några dagar i apati och störtfloder med tårar, men nu är det fanimig dags att göra nåt annat.

Har letat halmstrån att greppa tag i, och hittar dem inte...antar att jag letat på fel ställen?

Kanske är det fullständigt naturligt att göra det...att välja flykt isället för fajt, när livet slår på en tvärnit och delar ut en riktig äkta käftsmäll?

När man kanske borde sett den komma, men valt att se och jobba för, att laga något eller någon, som faktiskt inte är möjlig att laga..

Nåja, ska inte fly, ska inte fäkta, ska bara stå kvar och fortsätta vara jag...eller först hitta tillbaks till det som är jag.

En snurrig virrig kokoVira, med ett helt liv framför mig...det BLIR bra, det måste ju bli det...

Love E

...fortfarande, å undrar när orken och den sansade tanken ska återvända..

Kan man skylla på värmen kanske?

Går mest som en zoombie..eller förresten, det är inte hela sanningen, har gjort ett jätteryck och tvättat halva dan, skrubbat övervåningen i lägenheten, spelat strumpbingo med lilltroll..vi har fortfarande ca 30 udda strumpor kvar, men ungen vägrar ge sig, än får jag inte skicka dem i soporna:)

Ja, ni vet, såna där som plötsligt inte är par längre när de kommer ut ur maskin, utan singelstrumpor..skumt det där...

Lillungen åker på semester på fredag, å jag blir solo i 10 dagar, försöker komma på något fiffigt att göra då..har flyktsoda som bränner i kroppen, men inte en tanke, inte en minsta ide om vad jag vill göra, om jag ens vill göra nåt vill göra nåt...dubbelt det där.

Men jag har m ina vänner runt om mig, som håller kvar mig lite i nuet, å det är jag mer än tacksam för...fastän det nog börjar bli lite synd om dem.

Känner mig som en äkta gnällapa, men det känns skönt att klottra ner det i skrift, å sen så spelar det faktiskt mindre roll om någon ycker det är mycket negativtugg, man får ju låta bli att läsa.

Hur som helst, är sjukskriven nu, å sen har jag två veckors semester, å sen minsann, räknar jag iskallt med at vara mig själv igen..eller iallafall mer lik mig.

Har tydligen inte varit jag på flera månader har jag fått höra sista dagarna, å det är kanske sant, men det är hög tid att återgå till verkligheten desto mer då..

Allt blir bra, allt blir bra...allt bara måste ju bli bra?

har en låt i skallen, som går runt runt, som vägrar lämna skallen, eller om det nu är just låten, eller det jag förknippar den med, men den är bra, så lyssna å gilla..Hittar inte orginalvideon av nån anledning, men sak samma , låten är den samma..

Kram

..och på gränsen till despetat är jag.

Vet inte hur jag ska göra, önskar att jag kunde få lämna meddelande via TT eller nåt, men det går ju så klart inte.

Byn är liten, I Know, å alla spekulerar, av nyfikenhet, skvallervärde , brist på annat att göra, och med all säkerhet också av ren omtanke..

Men en vädjan från mig då- LÅT MINA BARN VA!!!!

Undrar ni, så fråga nån annan, det är ok att ringa mig med, även om jag är minnst lika frågande, men ge FAAAAN i att fråga ut mitt lilltroll, hon har det illa nog som det är nu ändå!

Inget att blogga om, nej, men mitt enda sätt att nå flest möjliga med det jag vill ha sagt, och för att jag vet att många av dem som ringt henne, också läser här...så snälla, låt henne va!

Tack!

...som att den ska explodera, så blir det jääääävligt svårt att hitta linan att hålla sig kvar i.

Just idag..och igår, å dagen före, så har jag letat närmast desperat efter den..

Jag har plötsligt insett innebörden av det de säger, att man ibland måste lämna och gå vidare, släppa taget helt, fastän man älskar så att hjärtat brister.

Kanske kommer jag någon gång titta tillbaks på den här tiden, och tro att jag lärt mig något, men nu, just i detta nu, är allt vaccum, chockskadat vaccum.

Har iallafall en hel hög vänner omkring mig,,, som håller i mig, TACK!

..å ändå...så hittar jag inte riktigt linan att hålla fast mig i..

Fattar inte varför jag bloggar mitt i detta, en ventil kanske..som det en gång varit, som sagt, letar...