Helt taget ur luften, och alla ev likheter med verkliga personer är ren slump, och olycklig tillfällighet-for the record, bara.

Jag är lite i obalans för stunden, typ...nästan i sån obalans att saker flyger i luften runt om mig..

Och anledningen skulle kunna vara något jag hört, tex, om en man, han kanske heter Olle..eller nåt annat.

Olle befinner sig i yttre Mongoliet, på affärsresa.

Men Olle har lite hybris, eller kanske kontrollbehov, eller rent av Guds-komplex, vad vet jag?

Hur som helst har Olle hakat upp sig på sin fd tant,Lena,  ganska rejält dessutom.

Så när han nu befinner sig där, i Mongoliet, så måste han ju på något vis se till så att han inte blir bortglömd, eller på något vis förringad..eller ja..inte vet jag, av vilken anledning han gör det han gör, det är bara antaganden.

Så Olle, som är med i en fiskeförening där hemma, kommer på den fantastiska iden, att han ju iallafall kan se till att Lena inte får tillgång till varken fiskekort , båt..eller ens får vara ute på den lilla sjön som föreningen har hand om.

( och detta gör han precis innan den stora tillställningen, fisketävlingen, som det är tänkt att Lena ska va med på)

Men eftersom det kan bli svårt att motivera detta för de andra gubbarna i föreningen,  så har Olle "fördelen", att vara ganska stor och temeramentsfylld, OCH dessutom så har Olle tjock plånbok.

Ja, resten är ganska enkelt att räkna ut?

Jojo, om man nu inte tycker som Olle, väldigt illa om hans gamla tant, så kan det komma att göra ont..eller resultera i bekymmer för en o annan, som Olle tagit under sina vingar rent ekonomiskt.

Den här Olle, är det förmodligen ganska synd om, att behöva använda sig utav makt medel, om än så subtilt och underförstått, måste ju trots alt komma ikapp honom ibland?

När han kanske sitter i sin ensamhet, och kanske krisar ihop en smula?

Vi får vara glada att Olle har tröstdricka, sån som lindrar oro och ångest för stunden, så att han slipper det där överskattade, ni vet, att se sig själv med klara ögon..eller kanske tom må lite dåligt för att man skadat någon , kanske flera, både nära o kära genom åren?

Man skulle ju kunna anta att det efter en tid, kanske lång tid, men ändå,, så kommer Olle börja tvivla, fundera på vilka som faktiskt är där, för att de genuint o odelat tycker om Olle...?

Och kanske kommer han då ha svårt, ja tom så det känns omöjligt, att skilja på vad som är vad?

För Olle, är i grund och botten, när han mår hyfsat bra, en otroligt varmhjärtad och sympatisk man, väldigt lätt att tycka om.

Men naturligtvis påverkas människor, utav olles lynnighet, eftersom man aldrig kan vara helt säker på hans sinnesstämning, och vad han kan hitta på .

Läste sociologi för en massa år sen, en stor teoretiker, Weber, hade en ide, om att det är ensamt på toppen, "rationalitetens järnbur"( går äkert att Googla) kallade han det...ingen kan komma in, och den som sitter där blir förtvivlat ensam och olycklig...

Tycker mig se en liten paralell? För om man som olle,  han har tröstdricka...och en massa pengar, så han kan bygga ett litet fort åt sig själv, å skaffa vakter att bevaka det, dygnets alla timmar...

Då

Jag tror att Olle någonstans, gjorde sig själv en otjänst, med fiskeföreningshistorien...

För på något vis, blev ju historien lite häpnadsväckande .

Även de herrar i fiskeföreningens , som kanske inte va så insatta i Olles liv rent privat, höjde nog en smula på ögonbrynen.

Och Lena, ja hon klarade sig ganska bra,  det finns ju fler små sjöar att fiska i , och så länge Olle inte köpt hela riket, så kan han ju inte begränsa henne mer än så..

jaha...och nu, är jag lugn och balanserad igen...

En liten stunds knappande på tangenter, och nyårsaaftonsformen är på intåg, skönt, ska verkligen bli helt ljuvligt, att vakna till ett nytt, och helt fantastiskt år i morgon.

Kram, och önskar er alla ett allra bästa 2011!!!

p.s En pilgrimsvandring,ni vet , den där klassiska på 80 mil, genom frankrike och ner i spanien?

80 mil för sig själv , i sitt eget sällskap..

Att verkligen lära känna sig själv, okonstlat och genomärligt..

Skulle det kunna va nåt för Olle?

:)

d.s

..som i skrivande stund, utan förbvehåll drog med min hem nyckel..jag kan ju liksom sova nån annan stans..hehe

Älskaar dig skruttis, allt som är mitt är ditt..alltid!

..ännu en låt jag gillar, men bara gillar ibland..

Massa volym, så blir den svulstig och maffig, och helt ..ja..tappar rätt ord.

I övrigt då, så har dagen varit alldeles för mycket.

Vaknade för sent, missade saker jag skulle gjort, körde sönder biljäveln ute på en smal avkroks-väg,mitt ute i ingenstans, massa mil hemifrån,  med bråttom bråttom eftersom jag hade middagsgäster på ingång( och inte ens hunnit handla maten!), å två fina, men  tunnklädda, tjejer i bilen..å alla vi tre hade gränsfall tomma batterier i mobilerna..

Å appropå mobiler, så havererade det aset också när jag kom hem här..

Nä, vältra mig i tycka-synd-om-själv-musik, och veta att morgonsdagen blir bättre, oavsett vad som händer

;)

Love E

...så man får tårar i ögat.

...kan driva en till fullständigt vansinne!!!

GALET!

Nåja, nu har jag varit duktig,,,tror jag

Talat om för ungen att det är nog,  å så lät jag henne gå till sin handbollsträning, jag vägrade skjutsa, å hon va sur, så klart.

Det blev ju plötsligt mitt fel att hon inte hann äta innan träningen..så här sitter jag som en idiot, med ont i magen, o glor på köttbullarna, som är kalla när hon kommer hem.

Är det något som ingår, i att vara tonårsmamma till tjejer?

Det där gnagande dåliga samvetet man får när man sätter upp gränser?

Det absolut enda jag vill är att hon gör något, vad som helst, bara något...mer än att sitta vid datorn-när hon ens är hemma.

Fan, jag är nog inget bra på det här, men jag är definitivt ingen seviceinrättning heller.

Har avverkat ett duktigt antal kloka, i telefonboken, å alla säger samma, kör inte, ta bort sladden till datorn, och vik inte..så varför sitter jag här och tycker att jag är hemsk..och hon kanske fryser, och är hungrig, och ja...

Undrar vad den där underbara solstrålen, som stod i gummistövlar , toppluva, och ryggsäck( och INGET mer) på en pall i köket, och diskade, med sån inlevelse att  det va blött ända ut i hallen?

Men det va nog 10 år sen..suck!

Alla ni , med små solstrålar-njut av tiden, jag tror de är så där gulliga som små, för att man ska minnas det, och få lite kraft  styrka tills de blir tonåringar..jag är faktiskt ganska säker, än en gång har naturen överträffat sig själv i list och fiffighet!

Nåja, kanske vänder det, kanske hamnar något klädesplagg en dag i tvättkorgen-utan 3 dagars tjat, kanske kanske, å kanske kommer hon säga något annat, än att hon behöver skjuts, en ny mobil, att eller något annat..?

Så, nu har jag gnällt av mig lite..borde kännas bättre, men näe..

Å när jag ändå är inne på småtjejer, så fick jag förmånen  att lära känna två andra små helt fantastiska tjejer för en tid  sedan..å det slår mig, att teorin ovan, om fiffigheten hos naturen nog stämmer, för de stjäl hela hjärtat, man är kalkad, pantad och tvärsåld, innan man hinner blinka.

Den lilla fyllde år nyligen..å jag hade världens huvudbry...

För det är lite nackdelen med att träffa någon med barn, och sen krashar det.

Alltså kraschar så att det inte går att ge lilla fina, paket på födelsedan, eller ens skicka ett litet kort..

Suck, nä, nu är jag gränsfall patetisk, med stora tårar, ska genast skärpa mig!

..och hela världen har åsikter...

Har alltid haft, men faktiskt, viken kvinna!!!

Snacka Girlpower, snacka om självklar...

Jaja..Vira har fastnat i Youtube-igen!

Hehe

Men nu ska jag faktiskt slita mig..FÖRSÖKA iallafall :)

..lika förvånad, varje gång jag inser att någon läser det jag skriver här.

Och jag får fortfarande samma prestationångest..hehe.

Jag hade fått ett mail( Facebook , hur överlevde vi innan Facebook?)

från en gammal skolkompis, som jag inte sett på 20 år, som läser den, och gillar den, och som sagt-jag blir fortfarnade lika paff :)

Hittade förresten en må-bra-blogg idag, http://paulocoelhoblog.com/ , och jag slukar som allatid hans ord..

*gillar*

Hur som helst, jag tror jag har för mycket fritid, för jag kommer på mig själv med att ha stora och djupa funderingar.

Vad tog åren vägen, vad har jag gjort med första halvan av mitt liv?

Om man nu går efter statistiken då, jag ska leva skiiiitlänge, mest för att jävlas..hehe.

Kanske är det inte fel, att stanna upp en stund i livet, och titta på sig själv, och var man är på väg..?

Kanske ska jag tacka nån högre makt som gav mig en stor fet käftsmäll för några månader sen, så jag blev riktigt tvungen att stanna upp?

Faktiskt, så kan jag känna att det på något vis va bra..

Träffade en kvinna i fredags, som ja...hade en massa attt säga, och nu är det lite taget ur sitt sammanhang, men hon sa iallafall att hon förstod, att jag krashade, och varför.

Jag är nog lite skeptisk överlag, om nivån av förstånd alls just där och då, och hade ingen större lust att sitta å lyssna på någon som säkert i all välmening , skulle visa nån form av sympati, så jag fräste kanske ifrån lite, och talade om att hon inte hade den blekaste aning..mer som ett sätt att få samtalsämnet ur världen.

Men hon hade verkligen inte en susning, för jag hade det inte ens själv.

En massa utlösande faktorer, absolut, men...jag hade säkert kunnat hantera dem, om jag inte under låååång tid, sakta men säkert, alldeles själv dessutom, styrt mot en oundviklig kraschlandning.

Jag menar, ja-det va piss att inse att två av mina närmaste va skottskadade på sjukhus i somras, helt jävla chockartat,men jag hade hanterat det.

Det va riktigt illa, att bli arbetslös i höstas, från ett jobb jag älskade, Men, jag hade hanterat det.

Och att det tog slut med Toker, visst, tungt, men jag hade hanterat det med.

Om jag tittar tillbaks på de här 20 åren då, som jag blev lite kastad tillbaks till med det där mailet, så inser jag att jag måste va en jävel på att hantera motgångar.

Inte som att "stackars jag", utan mer "fan va jag är bäst" *L*

Pratade med min stora dotter sent i natt, eller..vi skrev, i chatten på fantastiska Facebook ;), men om det här med att man själv styr över sitt öde, till största delen.

Hon fick MVG i matte, och det är asbra, men jag är inte ett dugg förvånad, för hon bestämde sig ju för det , några månader tidigare.

Bara så där, utan nån större anledning, mer än att det har gått upp ett ljus, om att man behöver bra betyg, för att kunna läsa lite vad man vill framöver.

Och så chattade vi om det där, med att man klarar precis vad som helst, om man bara tar ett beslut om det.

När jag blev av med jobbet, va jag ledsen och förtvivlad, och ganska förvirrad och villrådig, nästan ett helt dygn, å sen insåg jag att i stället för att deppa ihop, och dra på mig stora offerkoftan, så kunde jag använda tiden precis hur jag ville.

Så jag bestämde mig för att plugga, och lyckades tjata mig till att få hoppa in de sista 12 veckorna, på en utbildning,  och läsa ikapp de nästan 3 terminerna som den pågått redan.

Kan säga att alla runt om , glodde minst sagt misstroende på mig, inte minst damen som tog beslutet om att betala den..hehe..(tacksam är jag för det)

Iallafall, det jag skulle komma fram till är, att om man bestämmer sig, så fixar man det.

I fredags skrev jag min sista skrivning, och mailade iväg hemuppgiten jag hade kvar, och va klar- med en vecka till godo.

Jo då, jag kag kan såklart tycka att jag genomfört ett stordåd, med tanke på att jag under de här 12 veckorna, varit helt under isen 2/3 delkar av tiden, alltså va det attans bra gjort, MEN..jag hade ju faktiskt bestämt mig.

Glad och lite stolt, men inte förvånad

Det är avslutning på fredag, och när jag hoppade på skolan hade jag "fredag den 17 december" som ett magiskt jävlaranammadatum.

Lite så där, att jag såg mig själv stå där, aningens triumferande, eftersom det skulle va sååå omöjligt.

Men nu, idag, tror jag inte ens att jag tänker gå dit, för det är astidigt på morgonen, en massa mil bort, och jag är ganska bekväm..å en smockfull kyrka, och bla bla bla...jag är helt enkelt lat!   

Nä, istället ska jag sätta mig och allvarligt fundera ut , vad jag ska göra med andra halvan av livet, eller iallall de närmaste 20 åren, och bestämma mig.

Jävlar vilket långt inlägg det blev då, om en massa ditten o datten..för mycket fritid, va det som sagt ;)

...musikträsket.

Den där låten jag skrev om, som min kompis alltså inte alls förstod varför jag va så lyrisk över, så att den va tvungen att spelas HÖÖÖÖGT, va denna..

han hörde "sorglig deppmusik", jag hörde "musikaliskt mästerverk, med övergjordiskt grym berättelse".

...men som sagt, måste spelas riktigt högt, för att göra sig :)

Nåja, skulle lätt kunnalägga in tio låtar till, för att de är såååå fantastiska..men jag låter bli, kan bara konstatera att musik är helande, jag kan tom dricka the nu :)