..att inse, att man tagit ett beslut, och det kan ha varit såååå fel..

När man på nåt självuppoffrande sätt tyker att det här kommer sluta i blod o katastrofer, så går man, med ont i hela hjärtat..oh det där onda i hela hjärtat, det sitter kvar, fastän det gått ett halvår...och

 saknaden bara växer...

Det är såna beslut man får leva med..å älta för sig själv i tysthet, när ingen hör eller ser på.

Fast jag ska sluta straffa mig själv nu, o göra allt det där jag sa att jag skulle kunna göra utan dig, och det där obegripliga du valde framför allt.

Jag gillar inte hierarkiska pojk-klubbar, vad de än råkar kalla sig..(note to self)

Oh nån gång , när jag växer upp, oh blir skittuff, och stark så jag kan simma många längder med stenar fastbundna vid benen typ..då ska jag skriva en berättelse utan dess like här, tills dess håller jag käft.

 Jättearg, jättefrustrerad..

fast saknar, det gör jag iallafall..massor!