..lika förvånad, varje gång jag inser att någon läser det jag skriver här.

Och jag får fortfarande samma prestationångest..hehe.

Jag hade fått ett mail( Facebook , hur överlevde vi innan Facebook?)

från en gammal skolkompis, som jag inte sett på 20 år, som läser den, och gillar den, och som sagt-jag blir fortfarnade lika paff :)

Hittade förresten en må-bra-blogg idag, http://paulocoelhoblog.com/ , och jag slukar som allatid hans ord..

*gillar*

Hur som helst, jag tror jag har för mycket fritid, för jag kommer på mig själv med att ha stora och djupa funderingar.

Vad tog åren vägen, vad har jag gjort med första halvan av mitt liv?

Om man nu går efter statistiken då, jag ska leva skiiiitlänge, mest för att jävlas..hehe.

Kanske är det inte fel, att stanna upp en stund i livet, och titta på sig själv, och var man är på väg..?

Kanske ska jag tacka nån högre makt som gav mig en stor fet käftsmäll för några månader sen, så jag blev riktigt tvungen att stanna upp?

Faktiskt, så kan jag känna att det på något vis va bra..

Träffade en kvinna i fredags, som ja...hade en massa attt säga, och nu är det lite taget ur sitt sammanhang, men hon sa iallafall att hon förstod, att jag krashade, och varför.

Jag är nog lite skeptisk överlag, om nivån av förstånd alls just där och då, och hade ingen större lust att sitta å lyssna på någon som säkert i all välmening , skulle visa nån form av sympati, så jag fräste kanske ifrån lite, och talade om att hon inte hade den blekaste aning..mer som ett sätt att få samtalsämnet ur världen.

Men hon hade verkligen inte en susning, för jag hade det inte ens själv.

En massa utlösande faktorer, absolut, men...jag hade säkert kunnat hantera dem, om jag inte under låååång tid, sakta men säkert, alldeles själv dessutom, styrt mot en oundviklig kraschlandning.

Jag menar, ja-det va piss att inse att två av mina närmaste va skottskadade på sjukhus i somras, helt jävla chockartat,men jag hade hanterat det.

Det va riktigt illa, att bli arbetslös i höstas, från ett jobb jag älskade, Men, jag hade hanterat det.

Och att det tog slut med Toker, visst, tungt, men jag hade hanterat det med.

Om jag tittar tillbaks på de här 20 åren då, som jag blev lite kastad tillbaks till med det där mailet, så inser jag att jag måste va en jävel på att hantera motgångar.

Inte som att "stackars jag", utan mer "fan va jag är bäst" *L*

Pratade med min stora dotter sent i natt, eller..vi skrev, i chatten på fantastiska Facebook ;), men om det här med att man själv styr över sitt öde, till största delen.

Hon fick MVG i matte, och det är asbra, men jag är inte ett dugg förvånad, för hon bestämde sig ju för det , några månader tidigare.

Bara så där, utan nån större anledning, mer än att det har gått upp ett ljus, om att man behöver bra betyg, för att kunna läsa lite vad man vill framöver.

Och så chattade vi om det där, med att man klarar precis vad som helst, om man bara tar ett beslut om det.

När jag blev av med jobbet, va jag ledsen och förtvivlad, och ganska förvirrad och villrådig, nästan ett helt dygn, å sen insåg jag att i stället för att deppa ihop, och dra på mig stora offerkoftan, så kunde jag använda tiden precis hur jag ville.

Så jag bestämde mig för att plugga, och lyckades tjata mig till att få hoppa in de sista 12 veckorna, på en utbildning,  och läsa ikapp de nästan 3 terminerna som den pågått redan.

Kan säga att alla runt om , glodde minst sagt misstroende på mig, inte minst damen som tog beslutet om att betala den..hehe..(tacksam är jag för det)

Iallafall, det jag skulle komma fram till är, att om man bestämmer sig, så fixar man det.

I fredags skrev jag min sista skrivning, och mailade iväg hemuppgiten jag hade kvar, och va klar- med en vecka till godo.

Jo då, jag kag kan såklart tycka att jag genomfört ett stordåd, med tanke på att jag under de här 12 veckorna, varit helt under isen 2/3 delkar av tiden, alltså va det attans bra gjort, MEN..jag hade ju faktiskt bestämt mig.

Glad och lite stolt, men inte förvånad

Det är avslutning på fredag, och när jag hoppade på skolan hade jag "fredag den 17 december" som ett magiskt jävlaranammadatum.

Lite så där, att jag såg mig själv stå där, aningens triumferande, eftersom det skulle va sååå omöjligt.

Men nu, idag, tror jag inte ens att jag tänker gå dit, för det är astidigt på morgonen, en massa mil bort, och jag är ganska bekväm..å en smockfull kyrka, och bla bla bla...jag är helt enkelt lat!   

Nä, istället ska jag sätta mig och allvarligt fundera ut , vad jag ska göra med andra halvan av livet, eller iallall de närmaste 20 åren, och bestämma mig.

Jävlar vilket långt inlägg det blev då, om en massa ditten o datten..för mycket fritid, va det som sagt ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag söker styrka inte för att bli starkare än min syster utan för att kunna kämpa mot min största fiende- Mig själv.... ...

..om mig själv..   Hopplöst!  Rent destruktivt vansinne.....   sabbar allt, sånt jag hade...sånt jag har...å sånt jag lite smått börjat önska mig.... Men jag är FUCKED UP, med stora bokstäver..långt värre än jag ens trodde va möjligt.. ...

"Wearing The Inside Out" From morning to night I stayed out of sightDidn't recognize I'd becomeNo more than alive I'd barely surviveIn a word...overrunWon't hear a soundFrom my mouthI've spent too longOn the inside outMy skin is cold To the human t...

..bara för att visa att jag kunde skriva smörja på ett sätt som va bättre än hans "patetiska egofixerade skitblogg", ja, då bör han absolut kunna få ett eget inlägg, kan man tycka.. <så -Jag kommer aldrig glömma ditt sätt att kalla mig...

..kanske flera år lång, utan att jag märkt det..   hittar ingen annan rimlig förklaring, å förklaringar måste ju ALLTID hittas,  men inget som förklarar  varför jag under sista veckan flera gånger hajat till över mina egna tankar.   Som att j...