...kan jag känna lite hopp om livet.

Äntligen tror jag att min ekonomi ska hoppa igång igen...efter 3 månader utan en spänn.

Och jag svär inte ens åt försäkringskassan, nä..av nån underlig anledning så tycker jag mest synd om handläggaren, som försöker och försöker, men är låst till händer och fötter.

Nåja, mest synd tycker jag nog fan om mig själv, för det är mer än kännbart nu...det borde liksom ha kapsejsat för länge sen, men än så länge har vi fixat det..

Va på roadtrip med en vän igår, lite tråkigt att åka långt, men himla kul att träffa en massa nytt folk..

Kom på när jag stor där, i en lokal nån stans i stockholm, att va fasen, det va ju hit de busringde, hassangänget,  :), men de va faktiskt vansinningt gästvänliga, mer än man kan ana här..hehe-lyssna

Fniss!

Vaknade i morse av ett samtal från långtbortistaniannatland, någon som ville tala om att jag är älskad...å det känns så bra, bara helt..superbra!!!!

Så lite småleende ska jag nu fortsätta göra nåt nyttigt med dagen..

Kram kram