två veckor sen, eller ja..12 dagar mer exakt då,  hade jag en väldans klok kvinna i andra änden, på telefon.

Ja, alltså, jag brukar ju ha henne i telefon ganska ofta, till min stora glädje, men just det här samtalet, va ganska så speciellt..iallafall nu när jag tänker tillbaks på det.

Vi pratade om en man, som jag...ja, va ska jag kalla det..hmmm..som jag precis träffat lite smått..well, vilkorslöst och helt utan krusiduller typ.

Hur som helst, så säger kvinnan i andra änden, att..

"-..om det skulle bli så att ni blir ett par..bla bla bla.."

och jag avbröt, och förklarade att

"-hallå, nu ska vi inte överdriva, det kommer inte bli så, vet du."

Ganska bestämd i tonen, inbillar jag mig dessutom att jag va;)

Hon svarade med en liten suck, och sa "det vet du inte"

Vilket jag så klart va tvungen att förklara att jag minsann visste, och en liten svada om varför jag visste osv.

än en gång sa hon bara "-det vet du inte."

Sen bytte vi samtalsämne, och det va liksom färdigdiskuterat.

Idag, alltså inte riktigt två veckor efter..så inser jag, att min kloka C vet mer om mig, än jag gör själv, i vissa lägen..

För, ganska förvånad är jag, när jag inser att jag saknar..saknar så det nästan svider lite..och att 4 veckor är jäääävligt länge, när man saknar..

Hmmm

Så vad gör jag nu?

Analyserar sönder det jag känner, om varför och hurför, eller bara låter det vara som det är?

Skippar alla motstånd, och ger känslan lite plats..?

För hur säker jag nu än va, på att jag inte ville ha något förhållande av något slag, på MINST ett år, helst 10, så har jag tydligen lyckats överumpla mig själv, på något vis...

Jag som va så evinnerligt trött på hela grejen, och verkligen såg fram emot att vara "bara jag" och hitta tillbaks till mig själv ordentligt..göra Vira-saker, njuta av att vara helt o hållet "självbestämmande" och utan förpliktelser..

Nu är det ju inte så att jag ska gfta mig och svära evig kärlek o trohet..definitivt inte alls sååå, men jag har så snabbt, att jag själv inte hann med, vant mig så duktigt, vid en persons närhet..att det känns tomt, utan honom..

Jag som skulle va så fri o obunden,  log med hela huvudet, när han ringde bara för att tala om hur mycket han saknade mig..innan han ens hunnit åka, eller typ nån timme efter att vi skilts åt..*L*

Jaja..den som lever får se..och jag ska åter igen, som så många gånger förr, träna på det där med öppet sinnelsag..

Märkligt märkligt..men faktiskt...jag tror jag gillar känslan..trots allt!