...söta ungar, som kan blogga åt en, medan man själv är upptagen med att glo in i väggen och låtsastänka då  

Sitter just som ett litet miffo, å stirrar in i datorn.

Funderar på att gå på en föreläsning i Norrköping i kväll, verkar hur spännande som helst..men som sagt, har inte helt bestämt mig än.

Va hos min nya prat-tant igår, och jag tror det blir skitbra.

Hon sa i o för sig att hon inte kunde laga mig, MEN, hon kunde ge mig verktyg, så att jag kan laga mig själv..å det va ju precis vad jag önskade mig.

Desstom höll hon med mig om pillrena..eller, nåja, det gjorde hon kanske inte direkt, men hon sa att det inte finns något i hela världen som hjälper, om jag inte själv tror på det, och det gör jag ju inte, alltså höll hon med mig:)

Fritt för tolking, hehe.

Förresten, medan jag kommer ihåg det, så lovade jag min Carina, att hälsa till alla som läser här, att " skvallerkärringar som dessutom far med osanningar, borde få foglim i truten"

Hon va lite upprörd..eller ganska väldigt upprörd igår, nästan så det smittade en aning.

I lilla byhåla är det nämligen så, att man får hitta på lite vad som helst om andra, och sprida det fritt, utan att skämmas en sekund- fullt normalt!

Ibland kan man skaka sånt av sig, men ibland så hamnar snacket fel, å så får det en massa konsevenser, för att någon faktiskt tror på det.

Hur som helst, nu har jag hälsat det :)

Fast...det får mig att fundera lite..på hur snabba vi är på att dömma andra.

Har ju haft gott om tid ett tag nu, att fundera över ditten o datten, (det är inte ALLTID så att jag "låtsastänker" alltså..hehe)

Har varit lite så bland mina nära människor ett tag, en massa kackel, och folk som tyckt en massa om andras förehavanden.

Fantiserat och spekulerat, och analyserat hejvilt.

Äh, eller snarare om andra, och deras liv..

Vet inte om det kanske är skrämmande, när saker plötsligt förändras?

Som i fredags, när vi skulle ut och käka, ett helt gäng, å det blurrades i flera dagar innan, om att "kommer den, så kommer inte jag, och bla bla bla.."

Men det är ju så, till syvende å sist, att saker förändras, och vi gör oss själva en otjänst i att inte acceptera det.

Som i det här fallet då, fasen, svårt att förklare exempel, utan att outa nångon, men om vi säger så här..

Vi har ett par, som levt ihop i en halv livstid, och så dör den ena, knallfall, tragiskt-absolut.

Men när den kvarvarande  hittar en ny kärlek, så ska det fördömmas, och pratas om hur "förjävligt" det är, för att det inte passar sig, för att det gått för fort, osv.

Vem har rätten att tala om vad som är rätt o fel i ett sånt läge?

Eller ett annat par, som tydligen borde vara ihop alltid, för andras skull, eller för att det "alltid varit så", och för att de passar ju så bra ihop,och inte är det längre, och den ena dessutom skaffar en ny...ja, då är denna stackars nya, inte värd vatten, man LETAR verkligen fel.

För att det inte längre är som det alltid varit?

Nåja, kanske en aning förenklat då, inte hela sanningen, men ändå..

Jag vet inte, men för mig handlar det om att respektera och acceptera.

Tycka och tänka kan man göra bäst man vill, men vänskap är ju vänskap oavsett vad vännerna gör  för val i sina liv.

Man borde väl snarare vara glad, när vänner man har är lyckliga, oavsett om man själv inte tycker sig förstå deras val?

Ähhh..nu svammlar jag nog mest..

Solstrålarna avslöjar alldeles för mycket just nu, dammråttor och allt annat som breder ut sig över mitt hem..så jag borde verkligen motstå impulsen att dra ner persiennerna, och ta fram dammsugarn..huhhh..eller så kan jag inbilla mig en stund till, att jag har väldigt viktiga saker att göra framför datorn...

*tänka, tänka*

Nä, dammsuga blir det!!!!

Kram kram