..va det idag.

Så jag och en kollega packade bussen full m kids o drog ner till byn.

Allt frid o fröjd..vackert väder o massa doftande stånd..

Å när jag går där , med en unge runt varje arm så är det en knalle som ropar dit mig,-kom..bara du.

Så jag lämnar ungarna å går dit, och undrar så klart vad han vill.

Han säljer putsmedel till glasögon..-ser jag på något vis ut att ha glasögon då?

-nä...

-ser jag ut att behöva det?

-nä...är det dina ungar?

Å så vidare.. , å så kommer han inte fram till ett enda dugg, mer än att han sätter sin fot mot min, och frågar om han  verkar så skum?

Å nä, jag har definitivt sett värre,svarar jag, å  så går jag mot kidsen igen, medan han ropar nåt om att jag ska komma tillbaks senare..

Lillungen blir helimpad, å hojtar om att jag som är "fanimiggammaljanästanjävlaförtibliruppraggadmenin
tehon"

Å så undrar hon varför jag inte blir smickrad, å jag säger som det är, att jag vill inte bli sedd på det sättet han såg mig.

Hon fattar inget, helt uppenbart, men den lite äldre gör, å förklar att det där va nån som säkert suttit i fängelse i många år..

Lillungen ser ut som ett frågetecken, den stora tittar på mig med en äkta värme, som jag inte sett på de månader jag har haft förmånen att känna henne..

Det va som en stor fet box i magen, så jag bestämmer mig för att kanske ge lite av mig själv, när hon så tydligt ändå har förstått, å säger att jag blir lite ledsen, för att saker jag tror jag tvättat bort ibland ändå lyser så tydligt igenom, och får till svar att "jag älskar dig ändå, och just därför"

För den som hänger med i inlägget, är det säkert lätt att förstå, hur mycket man vill krama en unge med en sån insikt och inställning just då...?

För på mitt jobb berättar jag ALDRIG något om min bakgrund för barnen, men tillfällen som såna här, övetygar mig än en gång att jag ändå förmedlar något, som går in hos dem som behöver just det...

Jag är , uppenbarligen fortfarande märkt av gamla synder, men sååååå jävligt lyckligt lottad, som hamnat någonstans där jag hjälper någon genom att vara just den jag är, med märken och allt..

"Kärlek" har många ansikten tror jag...

Att lämna något av det finaste man vet, för att andas, och  låta andas...det är kärlek.

Att släppa taget  och tvinga sig själv att öppna alla sinnen..är också kärlek..till sig själv, den första o den största kanske?

Och att ha en hel knippe kiddosar, på väg in i livet, och bara vara sig själv, med fel och brister, låta dem synas oförställt, är det definitivt, och hoppsan galloppsan, DEN kärleken kommer tillbaks på ett sätt jag aldrig vågat hoppas på...

Livs levande igen, lite naggad i kanten, med ett halsband på mig med texten "HOPP" (attans snyggt för den delen:)) ska jag nu möta upp min egen lilltrollis, å äta middag hos vänner...

Jag är, med risk att va tjatig, riktigt lyckligt lottad.

På såna där hokuspokusmöten jag brukade gå på en gång i tiden, börjar man alltid, med tystnad, för att ge en tanke till dem där ute som fortfarande är vilsna...å inte utan anledning, så gör jag det nu, tummandes på berlocken med "HOPP"

Det är en helt annan historia , med just nu, den som tar största platsen i mitt tänk, och tack vare den där tilltuffsade glasputsförsäljaren, fick jag på lustigaste vis, just det bränsle jag behöver, för att hålla hoppet kvar..

Love U