..här i livet, tycks ibland vara det som tar längst tid!

Jag har fan läst psykologi på universitetsnivå, å kan oftast med lätthet förstå varför andra, i vissa lägen, funkar som de gör, men vad gäller mig själv går jag bet!

Men igår, just innan jag skulle somna, sa min älskling något till mig som va så väldigt enkelt, å har förföljt mig i hela mitt vuxna liv, utan att jag fattat det-ofattbart!

Jag har en tendens att sabba alla relationer, iallafall alla som tenderar att bli viktiga för mig..

Brukar säga att det tar mig tre månader att hitta felen/tröttna/spåra ur-på vilket sätt det än må vara..

å hur som helst, så sa J något som slog mig som en blixt i skallen, å jag insåg att felet jag alltid gjort, har varit att jag vet vad jag inte vill ha, så jag ser små tendenser, eller småtecken på fel, å sen underblåser jag dem med all kraft,"självuppfyllande profetia-stuket", istället för att helt enkelt se framför mig en fin bild,av hur jag verkligen vill ha det, å utgå från den istället..

Va det verkligen så enkelt?!!

Jaa, ett dygn senare, å tro att jag tänkt mycket, så är det fortfarande så att jag känner mig som ett stort gapande ufo, SHIT- va fan har jag aldrig tänkt så för innan??

Så lätt!

Så självklart!

Så många år med galen förtvivlan-med en så förbannat enkel lösning?!

Jaa hör ni,jag är iallafall glad för att jag fortfarande har förmågan att lyssna å försöka förstå det jag hör, eller fortfarande, humm, snarare ganska nytt..

hur som helst, trött men lite lättad, lite mer hoppfull, å smått överrumplad fortfarande, ska jag nattinanna straxt!

Kramisar å söta drömmar