Va lustigt!

Sist jag hade fel va på 70-talet, minns inte om det va på våren eller hösten..

Så brukar pappa negerkungen säga, å nu snodde jag hans replik-rakt av!

Pust!

Andas ut!

Är just för ögonblicket rusig av lycka för att min älskling är sjuk!

Hehe, oj va det låter illa, men det är sanningen!

Inga återfall- en jättesten trillade bokstavligen från mina axlar..

Samtidigt undrar jag om jag alltid kommer reagera så här? Kan jag göra nåt åt det själv, eller är det en skada att dras med forever? lindras den med tiden?

Kanske är jag inte överneurotisk, kanske är jag vanligt mänsklig..?

Är det så när två människor med varsin ryggsäck träffas, att det då å då märks å speglar av sig, det gamla man har med sig i ny tappning, eller som en skugga som skymtar förbi ibland? Troligtvis..väljer att tänka så nu iallafall, för sent på kvällen för djupanalyser.. ;)

I vilket fall så är jag glad igen, riktigt skönt!

Love

Gastkramande krampaktigt närmast panikslaget...

Har inte hört ett ljud på alldeles för länge nu!

Återfall??!

Har du klivit ut i kylan älskling?

Du skulle varit här nu,  å det här är knappast likt dig..

Har tusen tankar som snurrar nu, å varje gång den snuddar vid dig, gör det bara ont, men samtidigt vet jag ju, av egen erfarenhet, hur förbannat lätt det är..

Ska försöka låta bli att fundera nu, ska försöka slappna av, försöka släppa taget..

Hoppas hoppas att jag återkommer hit snart, å kan skriva att jag tog grundligt miste, snälla..låt mig ha fel nu, JAG VILL HA FEL!