...som gör mig glad, å så finns det låtar som får mig att tjuta...

Å så finns det stunder, där man undrar, varför i hela friden lyssnar man på tjutlåtarna?

Jo, för att ibland är de så förbannat bra...

Nu har jag tjatat mig igenom hela telefonboken...nästan, pratat med en massa helt underbara kloka folk, en hel dag...

Nu ska jag rulla mig ur täcket jag fortfarande är inrullad i( som en knallröd vårrulle), och ev kanske..men bara kanske..se till att ta mig nån stans.

Har bilen hemma, fick den hemkörd av en vänlig själ i natt, så jag borde nog först å främst..ja förutom att ta mig de mil jag har hem, se till att få tag i enda bilnyckeln jag har  till kära Ådin.

Som att bilen va världens viktigaste sak...*suck* ja jävlar, det är dags att ta det viktigaste först-på riktigt!

..är tanken, den som rusar genom skallen, när jag står där i en korridor med vita dörrar.

-Längst ner till vänster, säger en vänlig röst i periferin, å det känns som om jag ska gå flera mil.

Så kommer damen, vitklädd, med bruna varma ögon, och frågar mig en massa frågor..och säger att hon LOVAR att det går över, att jag ska åka hem nu, ger mig nåt som smakar fan att dricka, och skickar med mig en liten vit papperspåse.

Hon törs verkligen LOVA att allt det onda ska gå över, och jag törs för ett ögonblick lyssna och tro på det.

Jag bröt ihop en smula alltså, eller riktigt rejält, och fick ett litet kvitto, på att det är sånt man gör, när det blir för mycket omkring.