..minst sagt, satte en vän i verket igår.

En riktig kupp faktiskt..

Jo, jag låg som vanligt, apatisk på soffan, för fjärde dan i rad, när en vän steg rakt in hemma, dunkade o for runt i mitt kök, å sen in på min toa..å spolade, och spolade en gång tiLL

Kanske borde jag reagerat, kollat vad han pysslade med, men som sagt, apatin hade min hjärna smått kidnappad..

Sen kommaer han å sätter sig intill, och talar om att det är nog nu, nog på mitt bottenras..så han har helt sonika spolat ner varenda tablett(!)

Alla!

De stämningshöjande, de lugnande, de sövande...ja..rubb som stubb!

Å nu, ett dygn senare, så säger min Carina helt spontant, att hon är glad att se mig igen, att skillnaden är som natt å dag, att jag börjar bli mig själv...

Jag är ingen läkare, det är inte vännen som hivade ut medicinerna heller...men, jag tror faktiskt, att han gjorde ett mindre underverk där..

Jag ringde upp sjukan, å berättade, å sa att det kändes ok, jag vill inte ha dem..och det va okej.

Å sakta sakta, så känner jag saker igen...små tendenser av liv, sorg, glädje, tårar och små skratt..

Låter för enkelt kan man tycka, men jag ser plötsligt ljusglimtar igen..

Jag överlever, för det är tydligen sånt jag gör, och alltid gjort..

Med lite drastisk hjälp av en vän, en äkta och modig sådan- TACK J <3

Tusen tack för att du såg..å vågade gå på känslan.

Ill be back..:)

Kjamkjam