..min klokaste Annika sa idag, hon sa det mest i förbifarten i en diskussion vi hade, men ..ja..det greppade mig.

Jo, det hon sa, va att om man någon gång älskat någon, alltså verklig äkta kärlek, så unnar man den människan all lycka.

Låter så enkelt å hur självklart som helst..visst?

Men jag tänker på, alla dessa par som går isär, å sen blir bittra som fan, kastar skit högt o lågt på varann, baktalar, jävlas..ja ni vet, tom använder barn som släggor mot varann..

Varför blir det så?

Äkta kärlek, i sin renaste form, kan väl aldrig slå över så fullständigt?

Eller?

Att älska någon gör man väl oavsett..mina barn tex, det finns ju inte på kartan, att kärleken till dem skulle kunna ta slut, vad de än gör i livet.

Är det sån skillnad på "kärleken" alltså, eller lägger vi in mer..som ägande..kontroll..ja, vad som helst då, men inte fan är det väl på riktigt äkta kärlek då?

För när en relation slår över i att göra varann mest illa, och få sista ordet..ja, som jag ser det, så handlade det förmodligen inte ens om kärlek från början då...

Bara en tanke jag inte riktigt kan släppa..jag tycker den är fin, på riktigt vacker, om man kan kalla tankar vackra då :))

"att kunna glädjas med den andras glädje.."

Annars då, har insett att för mycket ledigt på raken är farligt för mig, på riktigt farligt, får skumma tankar..ideer..och börjar tappa greppet lite, så jag återgick till mitt jobb, men i Norrköping då, tills det blir klart med det andra..(tror snarare att det är just väntan, än oviljan att va ledig som snurrar till det?)

Ganska skönt att komma ut, träffa folk, hur som helst.

Hur som helst visar det sig att en jobbkiddo dog igår, överdos, 21 år gammal.

Tredje drogrelaterade dödsfallet i min "närhet" det här året, andra via jobbet, och jag blir stum å förlamad i skallen..orkar inte ta in en till..

Börjar jag bli avtrubbad?

Klart som fan det är tungt, men allra mest känner jag frustration..för att det inte tar slut, eller för att man är så maktlös..

Den enda jag kan ansvara för är mig själv, jo jag vet..men det hindrar inte att man som jag så gärna ändå trillar in i att försöka, och gå bet..

Jaja, en liten lägesrapport från en återvänd Vira va det där..

Kram kram

 

separerad, med en ointresserad pappa

16 oktober 2009 12:22

Om föräldrarna inte är intresserade då?...ska man tvinga dem...hur bra blir det? Kärleken som jag känner för mina barn...existerar inte någon annanstans...så känns det för mig...ingen aning med alla andra men det vore väl konstigt om inte alla kände som jag för sina barn...vilka vidriga människor i sånna fall...barnen kommer först i alla lägen...man får sätta sig själv åt sidan lite tills de blivit lite större(mina är små)...men många och jag säger många föräldrar sätter sina egna behov först och främst....fy fan säger jag bara hur kan de? Trevlig blogg du har

 

saganb om den stora kärleken

16 oktober 2009 16:35

Hej....Fastnade för ordet är det sån skillnad på Kärlek och det är klart att det är. Här skriver du om 2 olika kärlek ett för sina barn och 2 för sin karl eller sitt ex. Jag har barn och jag har karl och vi bor forfarande tillsammans och ja jag älskar min karl men kärleken till barna är en annan kärlek. Två personer som älskar varandra kan sen hata varandra pga olika omständigheter men kärlek till barn slocknar aldrig den föds då man får barnet och dör aldrig.
Har faktist aldrig tänkt på det att man kan älska på många olika sätt och nu när jag tänker efter så gör jag iallafall det och det känns inte konstigt alls.

kram på dig med

 

Henrik

17 oktober 2009 10:57

Hej Vira!
Vad jobbigt när dom dör omkring en, det är ju den bistra verkligheten vi beroende lever i och kanske en nyttig påminnelse när tankar på återfall börjar smyga sig på.

Vad fint du skrev om kärlek, jag tänker att det finns en mörk sida av själviska begär, kontrollbehov, svartsjuka m.m i var och en av oss (i mig iaf) Det gäller att se och erkänna det och inte låta det styra mina handlingar. Låta kärleken segra.

Jag älskar fortfarande min ex flickvän och hon var ute på date häromdan, ringde mig för det hade inte gått så bra. Jag kunde erkänna för mig själv en viss skadeglädje men samtidigt en sann välgångsönskan. Jag känner svartsjuka och sorg men jag älskar henne och vill det bästa för henne, om hon inte kan finna det hos mig får hon söka nån annanstans. Då kunde jag stödja henne på riktigt när hon ringde.

Vad jag menar är att jag väljer vilken känsla som ska få styra vad jag säger och gör. På så vis blir kärleken ett val och inte nåt som bara händer och drabbar. Åtminstone till viss del...

Kramlek Henrik

http://www.myspace.com/base431

 

Elvira

17 oktober 2009 16:36

Tack alla, för att ni hjälper mig att se med flera ögon..för det är verkligen lite så det blir, när jag får se andras tankar här..

Tänkte lite på din sista mening Henrik, vet du, jag fick höra precis samma av Thomas, sist vi pratade.
Att kärlek inte bara händer, utan att man har ett val.

När jag läser vad du skriver här, så förstår jag tankegången, när han sa det sist (å då handlade det om mitt , i hans ögon, dåliga val av karl)

Nu va det ju inte så du menade, men det va vad som ploppade upp i mitt huvud..

Nä, så klart att man väljer lite, hur man ser på saker..
"Kärleksfulla linser", likväl som att man får dra på sig dubbla "positiva linser",OCH positiva glasögon;) vissa dagar..

Massa stora kramar till er alla

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag söker styrka inte för att bli starkare än min syster utan för att kunna kämpa mot min största fiende- Mig själv.... ...

..om mig själv..   Hopplöst!  Rent destruktivt vansinne.....   sabbar allt, sånt jag hade...sånt jag har...å sånt jag lite smått börjat önska mig.... Men jag är FUCKED UP, med stora bokstäver..långt värre än jag ens trodde va möjligt.. ...

"Wearing The Inside Out" From morning to night I stayed out of sightDidn't recognize I'd becomeNo more than alive I'd barely surviveIn a word...overrunWon't hear a soundFrom my mouthI've spent too longOn the inside outMy skin is cold To the human t...

..bara för att visa att jag kunde skriva smörja på ett sätt som va bättre än hans "patetiska egofixerade skitblogg", ja, då bör han absolut kunna få ett eget inlägg, kan man tycka.. <så -Jag kommer aldrig glömma ditt sätt att kalla mig...

..kanske flera år lång, utan att jag märkt det..   hittar ingen annan rimlig förklaring, å förklaringar måste ju ALLTID hittas,  men inget som förklarar  varför jag under sista veckan flera gånger hajat till över mina egna tankar.   Som att j...