...är guldklimpar, riktiga såna.

Just nu lagar de mat, fixar o trixar i köket, för att jag, deras mamma, ligger som en apatisk flodko i soffan...

nåja, har ju upenbart satt mig upp en stund, och loggat in  här..

Jag ska försöka ta mig lite samman snart, göra något vettigare än att sitta å dumglo på klockan och hoppas att dan snart ska va slut.

Nä fan, det är inge vidare med Vira idag..inget vidare alls.

Men det vänder, säger alla...-om en vecka, säger doktorn, så jag har väl tålamod då..å återgår till liggläge i soffan en stund igen...

kjam

..om "här och nu" är en tid, en plats, eller bara nåagonstans,eller någon stund,  man är...?

Om man är, där man ska, vill säga.....

Fick det finaste av fina mail idag, av en kiddo som kanske är bland de klokaste jag mött...men sååååå missförstådd någonstans..en kiddo med äkta färger!

Vet inte om du lyckats luska reda på min blogg gumman, men det skulle knappast förvåna...du är klipsk.

...det hon skrev , hur som helst, va att jag skulle leva som jag lär, så klockrent enkelt, å så svårt...

Det jag önskar mig, mest av allt av en högre makt, om en sådan finns, är sinnesron, förmågan, kalla det vad du vill, men att kunna ta in känslan, och veta att jag är " här och nu"..

Inte igår, inte i det som varit, inte i det som komma ska, utan bara nuet...

Är det någonsin enkelt?

Finns det någon mer än jag , som velat bita av sin mobil i smådelar, för at försäkra sig om, att inte skicka nåt sms till just den där någon...som betyder världen för en,  just för att man enligt alla konstens regler ska låta bli?

När all ens logik jobbar mot känslan?

När man är så kluven mitt itu,  när goda vänner tom talar om att ge fan i att lämna ut dig så i den där bloggen*fniss* ...alltså, bara som ett exempel då;)

Å ändå, lämnar jag inte ut ett dugg, jag bara frågar, och önskar att någon ger ett svar, hur gör man, för att lyckas leva, just HÄR OCH NU...?

Min bästaste av bästa C, sa idag, att jag tagit mig igenom värre saker än de flesta, å ändå stått rakt upp o ner kvar.

Det är sant!

Men då visste jag, vad som krävdes av mig, vad jag behövde göra...just nu, har jaag ingen aning, å det är en tvättäkta Vira i storsvaj, fullständigt på driven...

Här och nu,-jag ska fånga det imorgon!!!!

I morgon, när jag vaknar, ska jag lova mig själv, att stanna i det som är, på riktigt, omkring mig, bara en enda dag..här och nu...å så mycket kvar att lära.

Love E

...som gör mig glad, å så finns det låtar som får mig att tjuta...

Å så finns det stunder, där man undrar, varför i hela friden lyssnar man på tjutlåtarna?

Jo, för att ibland är de så förbannat bra...

Nu har jag tjatat mig igenom hela telefonboken...nästan, pratat med en massa helt underbara kloka folk, en hel dag...

Nu ska jag rulla mig ur täcket jag fortfarande är inrullad i( som en knallröd vårrulle), och ev kanske..men bara kanske..se till att ta mig nån stans.

Har bilen hemma, fick den hemkörd av en vänlig själ i natt, så jag borde nog först å främst..ja förutom att ta mig de mil jag har hem, se till att få tag i enda bilnyckeln jag har  till kära Ådin.

Som att bilen va världens viktigaste sak...*suck* ja jävlar, det är dags att ta det viktigaste först-på riktigt!

..är tanken, den som rusar genom skallen, när jag står där i en korridor med vita dörrar.

-Längst ner till vänster, säger en vänlig röst i periferin, å det känns som om jag ska gå flera mil.

Så kommer damen, vitklädd, med bruna varma ögon, och frågar mig en massa frågor..och säger att hon LOVAR att det går över, att jag ska åka hem nu, ger mig nåt som smakar fan att dricka, och skickar med mig en liten vit papperspåse.

Hon törs verkligen LOVA att allt det onda ska gå över, och jag törs för ett ögonblick lyssna och tro på det.

Jag bröt ihop en smula alltså, eller riktigt rejält, och fick ett litet kvitto, på att det är sånt man gör, när det blir för mycket omkring.

..pratar man om, de där man kan hamna vid, nånstans i livet, å så måste man göra val.

Antar att de flesta varit där, och iallafall jag själv har tagit "fel" väg, och insett det alldeles för sent.

Hur som helst, har jag lite samma känsla igen...

Lite vilsen, lite förväntansfull, lite nyfiken, lblandat med lika mycket funderingar och rädslor.

Hur många gånger törs man satsa helhjärtat på något?

Hur vet man vilket håll man ska gå åt, finns det ledtrådar, å hur hittar man dem?

Eller hur länge kan man stå o fundera innan man väljer?

Ja hur som helst, en sak i taget, ska definivt satsa allt jag har på att fixa skolan..bara några månaders plugga, men intensivt, mycket som ska läsas i kapp..

Märkligt är att jag inte känner minsta tvivel för att inte fixa det..?

Borde se till att bläddra lite i boken nu..så jag tar väl och ger upp datorn en stund, det är ju dessutom en helt underbar höstsolig dag ute..kanske ska ta med boken ut?

..å i detta nu, ääääääälskar jag den.

..rycka upp sig, ta sig i kragen, eller helt enkelt göra lite annorlunda nu..

Precis vad jag försöker göra och ta mig för, lite viktigt att inte lägga sig på soffan, med täcket över skallen, å försvinna där.

Så idag blir det grannhålan som ska få besök...titta om det ser roligare ut där än här..knappast troligt, men lite annan utsikt iallafall:))