..idag, tänkte ta en bild å lägga in här, men just nu är den kladdig av salva, röd och svullen, och ser ut som kriget..så jag väntar tills den läkt lite,eller iallafall tills senare ikväll, när salvan inte helt täcker den..

Amor Vincit Omnia står det, kärleken övervinner allt, och det stämde såååå illa med mitt humör senare på dan.

Jag hade verkligen en äkta önskan att samla ihop ett mindre gäng idioter, och akubusera dem..hehe..inte mycket till kärleksfullt där.

Har inget tålamod idag.

Vissa dagar är såna, utan anledning tror jag, eller hur som helst så kan jag inte komma på vad det är som stör.

Så det får väl vara så.

Har haft några dagar där jag haft drogpåverkade människor inpå mig, på väldigt olika vis, men de har ploppat upp som svampar i de mest oväntade situationer, och idag kände jag att jag faktiskt hade jävligt svårt att hantera det till slut, det brast helt enkelt.

Nåja, jag tror att det är egna grubblerier som spökar, det blir väldigt mycket mer påfrestande att ha med andra att göra då.

En sak som slagit mig, är att jag nog är i någon slags drogfrihetskris. Eller om det ens finns såna, men jag inbillar mig att det handlar om det.

Har kommit över den där perioden då människor runt om mig klappar på axeln, eller dunkar rygg och tycker att min drogfrihet är "jävligt starkt gjort" utan faktiskt förväntar sig att jag är just drogfri..litar på att jag gör rätt saker, litar på att jag tar ansvar, litar på ja..på mig..

Å det är absolut hit jag har velat, det har ju liksom varit mitt mål de senaste två åren.

Å nu är jag här, som precis vem som helst, med tider, uppgifter och ansvar..och jag vet inte alls om det här verkligen är "jag"

Fan..jag förstår om det verkar rörigt, jag försöker bara skriva av mig det, utan att redigera på minsta vis, inbillar mig att det kan hjälpa..

Min stora dotter är förresten idag exakt på dagen lika gammal som jag va, första gången jag injicerade amfetamin.

Bara en liten udda tanke som slog mig innan.

En ganska märklig känsla, för hon är ju bara barnet, själv tyckte jag att jag va så stor, jag kunde själv, behövde minsann inga vuxna, å just på dagen så gammal som jag alltså va, när jag hittade själva poängen med livet.

Det bästa jag nånsin gjort, som jag alltid ville vara kvar i..

*suck*

För många försnurrade tankar för att skriva sammanhållet å klokt känner jag.

Ska packa mig ner i min soffa en stund, å bara vara en stund, återkommer sen..

Kram

..men är straxt tillbaks!

Kramis