..som naiinatt visa kanske?

Njae..men glad blir jag.. :D

..är  inte vad den har varit..å idag långt ifrån, vad den skulle behövt vara..

Jag kan säga att jag har min mammas polska temerament, jag blir ruskigt arg, med blixtens hastighet, eller blev ska jag väl säga, för på senare år har jag lugnat mig kraftigt..

Kan tom tala om, när det uppstår något, att "stop-jag behöver tre timmars betänketid", innan jag pratar vidare, å så hinner saker lägga sig ganska bra..

På gott å ont, för det ÄR verkligen tre timmar som behövs, vad det än är..

Men idag, under ett rådsmöte, alltså ett möte med en liten skara ungdommar, som dessuton har minst sagt hårda regler att följa,vad gäller uppförande å attityder, hände det något ...

ähum..*host*..jag liksom glömde mina tre timmar..å blev väldigt arg, å typ..det blev min jobbis åxå..på mig..å ..host..det va kanske inte såååå bra då..

Faktum är att vi blev osams, för att vi båda ville väl, men på lite olika sätt, å ja..båda kände sig attackerade..tror jag..

Ungarna blev VITA, å knäpptysta..å det va riktigt hemskt, men nu, efteråt, så tror jag faktiskt, på fullaste allvar, att det kanske va bra, att de fick se oss "vuxna" bli riktigt arga, å sen reda ut det, för att avsluta med en äkta å ärlig kram..?

Sen va det kanske inte så begåvat..kan ju ursäkta med att vi va trötta, å väldigt..ja va fan, egentligen så va det nog bara väldigt enkelt, vi tyckte olika..men vi va fanimig imponerande sakliga..fast ganska högt då..*ler*

Jag älskar mina jobbisar..kanske ännu lite mer nu..å jag tycker vi är duktiga, fastän vi hamnar lite ur spår ibland! Så är det!

Kram

ps...eftersom jag nu tränar på att vara ödmjuk, så ska jag ju inte lägga till ett "jag vann"..eller hur? *ler*

nä..jag låter nog bli det...;)