..skulle jag svara på..

Jag gör det så här, å hoppas det är OK?

Jag är såååå på riktigt glad över alla fina tankar och ord..

Rörd in i benet, som Peter skrev..jag knycker uttrycket, för det va bra*ler*

Tusen och åter tusen tack för alla tankar, styrka , böner och kärlek jag ffått, jag har kännt det, det har jag faktiskt..

Och även om jag inte hunnit vara inne och skriva som jag hade velat, så har jag varit inne då å då, å sett vad ni skrivit, och tagit det "med mig"

*kärlek*

Å massa stora kramar till alla

..i nikotinträsket..

Stoppade just in tredje tuggisen för dagen*suck*

Får ta itu med det en annan dag..

Mamman har åkt hem nu, nåja, ganska många timmar sen faktiskt.

Skönt..å ändå lite ledsamt..dubbelt..

Jag är verkligen evigt tacksam för att jag slipper dricka, tycker jag fått se alla mindre skoj sidor av det, på nära håll i helgen.

Mindre kul, å jag gör inte om det, nästa gång så blir det totalt nyktert..eller inget besök alls, men just den här gången hade jag inte riktigt modet att stå upp för det..ville kanske någonstans att det skulle bli en naturlig grej så..

Vansinningt korkat om jag tänker efter, för jag har ju aldrig någonsin av respekt till mamma, låtit bli att "dra i mig" droger, när jag varit där i mer än en halv dag..

Hur som helst, nu är de hemma i Kalmar, och nästa gång så är det lite min tur att åka.

Sen detta med Micke..eller Ferdinand som han kallades.

Jag har kännt honom sen jag flyttade till Finspång första gången när jag va 18..och vi har varit riktigt nära i perioder.

Klart det känns förjääävligt..klart att jatg kan känna en massa saker kring det..saknad, tomhet, frustration..men faktiskt också lite lättnad.

Jag vet att han tappat lusten att leva, att hans värld va SVART..

Jag har suttit åtskilliga timmar i telefon med psykjouren, massor med nätter har jag tvingat honom att stanna hos mig, när det gungat..och det fanns inget jag, eller någon annan kunde gjort annorlunda.

Han har det bättre nu, och tror man inte på ett liv efter detta, så kan man trösta sig med att han slapp lida mer i detta..

En massa tankar finns ju hos hans två barn, och familj..och hoppas att bilden av den glade, välmående å vansinnigt vackre människa han va, innan demonerna tog över,blir den som får leva kvar..

Känner att jag inte riktigt orkar fundera på det just nu, men jag vet att det är min skyldighet, som vän, att leva lite extra, att glädjas åt livet lite dubbelt, för honom åxå..

Mamma tyckte synd om mig sa hon, för att så många utav mina vänner redan försvunnit, men vet ni..jag ser det inte så..jag ser det som en stooor anledning att verkligen glädjas åt det liv jag har, och de som är borta, finns alltid kvar..ja ni vet..min tanke om "sidekick-änglar"..den funkar!

kramar