..i nikotinträsket..

Stoppade just in tredje tuggisen för dagen*suck*

Får ta itu med det en annan dag..

Mamman har åkt hem nu, nåja, ganska många timmar sen faktiskt.

Skönt..å ändå lite ledsamt..dubbelt..

Jag är verkligen evigt tacksam för att jag slipper dricka, tycker jag fått se alla mindre skoj sidor av det, på nära håll i helgen.

Mindre kul, å jag gör inte om det, nästa gång så blir det totalt nyktert..eller inget besök alls, men just den här gången hade jag inte riktigt modet att stå upp för det..ville kanske någonstans att det skulle bli en naturlig grej så..

Vansinningt korkat om jag tänker efter, för jag har ju aldrig någonsin av respekt till mamma, låtit bli att "dra i mig" droger, när jag varit där i mer än en halv dag..

Hur som helst, nu är de hemma i Kalmar, och nästa gång så är det lite min tur att åka.

Sen detta med Micke..eller Ferdinand som han kallades.

Jag har kännt honom sen jag flyttade till Finspång första gången när jag va 18..och vi har varit riktigt nära i perioder.

Klart det känns förjääävligt..klart att jatg kan känna en massa saker kring det..saknad, tomhet, frustration..men faktiskt också lite lättnad.

Jag vet att han tappat lusten att leva, att hans värld va SVART..

Jag har suttit åtskilliga timmar i telefon med psykjouren, massor med nätter har jag tvingat honom att stanna hos mig, när det gungat..och det fanns inget jag, eller någon annan kunde gjort annorlunda.

Han har det bättre nu, och tror man inte på ett liv efter detta, så kan man trösta sig med att han slapp lida mer i detta..

En massa tankar finns ju hos hans två barn, och familj..och hoppas att bilden av den glade, välmående å vansinnigt vackre människa han va, innan demonerna tog över,blir den som får leva kvar..

Känner att jag inte riktigt orkar fundera på det just nu, men jag vet att det är min skyldighet, som vän, att leva lite extra, att glädjas åt livet lite dubbelt, för honom åxå..

Mamma tyckte synd om mig sa hon, för att så många utav mina vänner redan försvunnit, men vet ni..jag ser det inte så..jag ser det som en stooor anledning att verkligen glädjas åt det liv jag har, och de som är borta, finns alltid kvar..ja ni vet..min tanke om "sidekick-änglar"..den funkar!

kramar

 

peter

1 februari 2009 20:10

Det borde vara förbjudet att skrämmas så som du gjorde nu... tuggummi gills inte... det är okej med nikotintuggummi... det är inget återfall...

... det har varit mycket död här nere i mina trakter nu ett tag... och jag känner igen mig i vad du skriver om... att det är min uppgift att glädjas lite extra... leva lite mer...

... jag fattar också att det inte är riktigt "normalt" i min ålder (även om den nu är lite mer än vad jag fattar *L*) att ha så många döda vänner...

... kanske just därför som jag verkligen vill hedra dessa mina vänner genom att leva som bara den (jag skrev fan först men det kunde kanske missuppfattas)...

... å du... jag har det helt drogfritt hemma hos mig... och det är ingen som reagerar över det längre...

(((kram)))
peter

http://vagava.blogg.se

 

Elvira

1 februari 2009 20:38

*ler*
Ok, inget återfall..men det känns som ett återfall..hmm..eller ett tillfälligt bruk,som är väldigt tillfälligt då..hmm..


Ja, jag vet ju det där om att det är helt ok att sätta upp en gräns, jag veeet..å jag borde ha gjort det..kan ju säga att den finns där för alla andra alltid, å det är ingen som funderar över det heller, vad jag vet..men..
ja..nu blev det såhär, av en massa anledningar, eller av EN anledning, att jag inte va tydlig nog, men det va åxå första å sista gången.

Klart vi som har ett liv, ska leva det ordentligt, så måste det ju vara menat..?
Gillar att du tänker lika..för jag undrar ju lite, stundvis, om jag är morbid på något vis..
Men jag tror inte det, jag tror bara att vi är väldigt livs levande:)

Kraaam

 

sniglon

6 februari 2009 00:33

Jodu vännen, visst är vi allt lite mer levande;))

*kram*

http://www.sniglon.wordpress.com

 

Elvira

6 februari 2009 07:28

Ja jag tror verkligen det...men visst kan det låta lite konstigt..mer..eller mindre..levande?

Nåja, är nog lite så, å du tillhör ju definitvt också skaran som lever lite extra..ut i fingerspetsarna..*ler*

Stor kram till dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag söker styrka inte för att bli starkare än min syster utan för att kunna kämpa mot min största fiende- Mig själv.... ...

..om mig själv..   Hopplöst!  Rent destruktivt vansinne.....   sabbar allt, sånt jag hade...sånt jag har...å sånt jag lite smått börjat önska mig.... Men jag är FUCKED UP, med stora bokstäver..långt värre än jag ens trodde va möjligt.. ...

"Wearing The Inside Out" From morning to night I stayed out of sightDidn't recognize I'd becomeNo more than alive I'd barely surviveIn a word...overrunWon't hear a soundFrom my mouthI've spent too longOn the inside outMy skin is cold To the human t...

..bara för att visa att jag kunde skriva smörja på ett sätt som va bättre än hans "patetiska egofixerade skitblogg", ja, då bör han absolut kunna få ett eget inlägg, kan man tycka.. <så -Jag kommer aldrig glömma ditt sätt att kalla mig...

..kanske flera år lång, utan att jag märkt det..   hittar ingen annan rimlig förklaring, å förklaringar måste ju ALLTID hittas,  men inget som förklarar  varför jag under sista veckan flera gånger hajat till över mina egna tankar.   Som att j...