peter

14 mars 2009 12:55

Kanske vill livet visa att vi inte kan ta någonting för givet... varken bloggar eller el... ellerv en massa andra saker också... typ det mesta *L*...

... så det gäller väl att njuta av det som finns... här och nu... för helt plötsligt så kan det vara borta...

(((kram)))
peter

Elvira

14 mars 2009 13:22

Ja..kanske är det så, men jag vill ju behålla allt som är bra..Både njuta av OCH ha kvar..well..
Nån mening finns det ju säkert..

Kram kram

synne

14 mars 2009 15:44

Hej vännen! Tack för kramarna."ler" Visst fan är livet piss ibland!Men vem har sagt att det ska vara bra??"host" Vad menar du med att dom är borta (bloggtjejerna)? Har dom slutat skriva till dig menar du? Men du har mig jag är inne på din sida varje dag även om jag inte skriver till dig.Men jag ska kanske göra det ett hej räcker långt ibland."ler" kram på dig Synnöve

Elvira

14 mars 2009 16:01

Nej Synne, alltså, de har försvunnit helt! Bloggarna är borta!!
Jag är själv inte världens bästa på att kommentera alltid, fastän jag läser alltid!
(Om inte nåt bväldigt oförutsett hänt då..som typ elen är borta);-)
Å du, jag är jätteglad att du finns kvar, sluta inte blogga snälla..inte utan förvarning iallafall..*ler*
Massa kramar

Kicki

14 mars 2009 16:53

hej gumman!!...ja det där med vikt e jobbigt, skulle va glad om jag kunde gräma mig över 2,7 kg...i mitt fall så kan jag pendla 30 kg upp å ner...å det säger väll nått om mitt matmissbruk men men det e ju de jag ska försöka komma nån vart med och hoppas om än inte allt för mycket på att det kommer en förändring...vet du...du e vacker som du e..både på ut å insidan...och ta emot en väldans stoooor kram nu så blir jag av med en kram iallafal!!! *L*

Elvira

14 mars 2009 19:57

Tack för väldigt stora kramen=)
Ja, hade det nu varit bara 2,7 så vore väl det ok..Jag kan förstå¨känslan att pendla som dig, tror jag iallafall..jag gick ju själbv upp 20kg på några månader, å då va jag inte särskilt tunn innan heller.
Grejen är ju den, att jag verkligen jobbat på att gå ner dem, å kommit drygt halvvägs, å då blir det sjukt jobbigt när det börjar gå uppåt igen..
Det är ju väldigt åt fel håll så..
Nåja, vi lyckas nog vända på det, båda två!

Tack för att du finns förresten fina du, stOOOr kram

sniglon

16 mars 2009 21:52

Märks det att Helena och jag lider av samma sjukdom;)))))...Jag har ramlat ned stenhårt denna gång, har tagit bort skrivandet för mig själv. Kan inte förklara det, inte nu, men säkert någon gång. Men jag finns runt er i alla fall, så länge tills jag kan skriva igen.

Kärlek till dig Vildängel och till ALLA!

Sniglon

Elvira

16 mars 2009 22:01

Vet du vännen, du behöver inte förklara någonting, bara du tar hand om dig, är rädd om dig, å kanske lämnar ett tassavtryck nån gång..så jag vet att du lever typ, så är det alldeles tillräckligt!

Ja, ni är rätt bra synkade åxå, båda samtidigt;)

Skickar ut alla styrkekramar jag har, å så fixar jag extra, å skickar dem åxå, till dig..till er, med massa kärlek!!!